Ja jag har inte haft motivation till att uppdatera händelser kring hästarna. Då det har gått tungt. Molly som jag började till att snart få kvalklar, lyckades bli sparkad på hasen med broddar. Det blev ett djupt sår som tagit lång tid att läka. Det blev boxvila i 6-7 veckor. Men nu är det bra. Som tur är. Vi har kommit igång med träningen lite smått igen sedan ett par veckor tillbaka. Hon känns pigg och framåt.

Stig har haft lite problem. Han har ont i sina bakknän och ont i ryggen. Har växt mycket nu under vintern. Har ätit dåligt på sistonde men har nu fått raspade tänder igen och börjar äta bra igen. Veterinären tror också att han har magsår så vi har behandlat han för det också. Jag hoppas att han blir bättre och att vi kommer i fund med hans smärtor.

 

Jag har många gånger undrat vart min motivation har tagit vägen. Jag har ju alltid älskat att bara stå och pyssla om hästen. Att få andas i takt med hästen och känna att det bara är vi just då och nu.

Molly bet efter mig förut här, har hon inte gjort tidigare. Jag undrade varför? Flera gånger blev jag arg på henne. I den bubblan jag var. Det var bara mig själv som jag tänkte på. Ingen annan. Men Molly kände väl det. Hon tycker att jag ska prata med HENNE. Hon står ju där precis framför mig. Jag stannade upp. Kände mig dum.

Tårarna som sakta kom trillandes nerför kinderna.

Molly tittade sorgset på mig, hukade ner sitt huvud. Precis som att hon sa kom Elin. Kom så ska jag krama dig. Jag kramade om henne, fick en snäll puff tillbaka. Sedan stod hon där som ett ljus. Jag bad om ursäkt och sa, ja Molly jag ska skärpa mig. 

 

Jag måste komma tillbaka till glädjen i att vara med hästarna igen. För det är ju det jag älskar. Det är bara det att jag haft sådan ångest över saker och ting. Känt att tiden går så fort att jag inte hinner med. Jag har inte vetat vad jag vill. Varit i en bubbla.

Men det är väl så det är ibland. Nu ska jag se framåt och försöka komma dit jag vill.